Visst är det häftigt med div1-hockey ändå!?

För en inte allt för avlägsen tid sedan, i slutet av 90-talet närmare bestämt, brukade jag ta tåget från Ronneby (där jag då bodde) till Bergåsa på onsdagar och/eller söndagar. Karlskrona IK (KIK) mötte kanske Glimåkra, Åstorp eller Nässjö (de med de där vita tröjorna utan reklam som såg ut som uppvärmningströjor och röda byxor som absolut sett bättre dagar) i Wämöhallen. Sektion G (tror jag det var, den där strax innanför entrén upp till höger) var i princip min egen kändes det som. Det satt inte många där i alla fall, det kan jag lova. Så där brukade jag halvligga med en kopp kaffe i min ensamhet. Någon klack var bara inte att tänka sig.

Det var knappast hockeyns finrum man befann sig i och kvaliteten på spelet var väl lite på den där nivån att man kände att man kanske till och med hade kunnat hoppa in och göra ett byte eller två utan att skämmas (även om det absolut säkert inte förhöll sig så). Hade jag på den tiden haft tillgång till bil så är det inte omöjligt att jag faktiskt kört därifrån ibland innan matchen var slutspelad, så dåligt var spelet ibland… Fast det hade jag nog inte gjort ändå, det fanns ju en anledning till att jag var där och jag visste ju vad jag hade gett mig in på.

Jag fullkomligt älskar hockey, och ibland räcker det med en sekvens i en match som är bra för att det ska vara värt mödan att se en match. På den tiden kunde det räcka med att se Marcus Nilsson slita sig fri från röda (det var red line offside på den tiden) en eller två gånger per match för att mitt lystmäte skulle bli fyllt. Eller varför inte bara njuta och kanske garva åt Kenny Karlssons ofta ogenomtänkta tacklingar. Den killen var lika farlig för alla på isen kändes det som ibland; sig själv, motståndare likväl som medspelare :) Fredrik Frisell kunde också göra ett och annat som var värt entrépengen, likväl som Jonas Bergström emellanåt. Hmmm, visst kan man ibland bli lite nostalgisk när man tänker tillbaka...

Jag minns också när KIK ännu mycket tidigare tog steget upp till ettan (den gamla) borta mot Dalen (var det väl?)… 5 supporterbussar rullade från Karlskrona mot Jönköping och det var som att vara på hemmamatch, fast i en annan lokal. Bank, Gustavsson, bröderna Kellman, Nisse Johnsson, bröderna Hellström, Maxwell och för all del Mikael ”Bävern” Johansson är namn jag kommer att tänka på från den här tiden. Jag vet inte om alla dessa verkligen lirade samtidigt och i just den här matchen, men alla lirade för KIK i närheten av denna tid. Men detta var nu ett bra tag sedan och sejouren i ettan blev inte långvarig. Därefter gick det utför rejält kan man väl säga och det hela toppades med en konkurs i början av 2000-talet.

Men nu till sak! Oavsett hur nostalgisk man kan bli så här i efterhand och oavsett hur man minns de ”fina” stunderna så är det en sak som står mig väldigt klar; det var längesedan det var så bra hockey i Karlskrona som det är nu (med det inte sagt att spelet stämmer fullt ut alla gånger)! Det gäller att ta tillfället i akt och passa på att njuta lite.

Sedan omstarten har alltså Karlskrona HK (KHK) arbetat sig igenom en nystart i division 3 (Sveriges femte hockeydivision ) fram till en plats i division 1 (Sveriges tredje hockeydivision) på bara några få år. Det är riktigt starkt jobbat!

Det är nu, i dessa nya tider av framgång (visst är det så!) och hausse, många som tycker till om det mesta som rör KHK och dess organisation. Desto mer framgång, desto fler supportrar och desto fler som tycker så klart. Jag är själv ofta ganska snar till att tycka till kring diverse saker som jag tycker är bra och även kring saker som jag tycker kunde göras bättre. Framför allt sådant som härrör till själva spelet och representationslaget. Det är alldeles självklart att alla som vill och känner ett behov ska kunna och få tycka till om ”sitt” KHK och det är också bra att det nu för tiden finns gott om ställen (forum och siter) att göra detta på. Antalet inlägg och kommentarer på framför allt nätet tyder på ett starkt engagemang för KHK och för på sikt klubben framåt, det är jag övertygad om. För en klubb på väg uppåt är ingenting utan sin publik.

Det jag dock kan reagera på i detta sammanhang är att det är så rejält mycket mer skriverier och åsikter när det ”inte går så bra” för laget. Eller rättare sagt: det är kanske inte så konstigt att det skrivs och tycks mer när det går lite tyngre, men de saker som skrivs i dessa stunder håller påfallande ofta en ganska låg klass enligt mig. Det blir ofta personangrepp och grova generaliseringar dolda bakom anonyma användarnamn. De flesta som är anonyma i sämre tider är förvisso anonyma även i stunder av framgång och man har absolut sin rätt att vara anonym om man så önskar (i dessa sammang i alla fall). Det kan finnas många goda anledningar till att man väljer att vara anonym. Min helt personliga åsikt är dock att det blir så plumpt och ser så jäkla illa ut när anonyma människor spyr galla och gör personliga påhopp på andra när de själva väljer att inte stå för vilka de är. Ganska ofta skäms jag faktiskt lite för KHK:s räkning (för det är ju faktiskt vi tillsammans som är KHK) när jag till exempel läser kommentarer om KHK:s spelare, styrelse och ledare på nätet. Nu varken tror eller hoppas jag att de som kräks allra mest på nätet är speciellt representativa för den stora supporterskaran som KHK faktiskt har.

Hur som helst så syftar detta inlägg till lite eftertanke och reflektion från oss alla KHK:are. Vi bör ge både positiv och negativ kritik för att komma framåt, inget snack om den saken. Men låt den vara lite konstruktiv. Vill man ”komma lite närmare” lag och lagledning med sin kritik så går det utmärkt att delge denna kritik på Miros krönika på KHK:s site. Miro brukar på ett föredömligt sätt ta sig tid att svara på inläggen där.

Det var inte värst längesedan vi var nere och krälade i division 3. Låt oss inte glömma det! Det måste få ta lite tid att få alla delar på plats. Det gäller allt från spelare, lagledning, styrelse till oss supportrar.